Handbok i svensk vitterhet: till skolornas tjänst, Volumer 1-2

Forside
Karl Knut Sigfrid Sprinchorn
F. & G. Beijers förlag, 1889
 

Hva folk mener - Skriv en omtale

Vi har ikke funnet noen omtaler på noen av de vanlige stedene.

Utvalgte sider

Vanlige uttrykk og setninger

Populære avsnitt

Side 6 - På det öde Finlands vilda strand, Ädle yngling! o hvem räckte Detta snillets prisma i din hand? Detta trollglas, som en dager brutit Af så öfverjordisk glans På din tafla, der tillsamman flutit All den skönhet, i naturen fans! Aga kärleken och våren Någon blomma, som ej föll i spåren Af din Atis: kastad dit Af en blyg, försvinnande Charit?
Side 200 - Var svallet af hans själ. Der ännu blödde Det svagt förbundna djupa sår af smärtan; Der blickade ännu det sorgsna minnet Åt flydda tiders rymd — Ej gret han mera, Men på den bleknade, förtärda kinden Var ännu spåret af den tår som runnit. Han log — men löjet i hans mörka öga Var såsom lampans natteliga strålar, Som månans strålar ur de spridda molnen När höstens dimmor hvila tungt i dalen — Jag ser det, sade Timon, — svag, o gudar, Ack!
Side 145 - Fritt på pannan segrarn sätte mången" stulen krona opp! Fritt de svaga folken mätte med sitt blod hans bödlars tropp; — än har ingen ovän stuckit ut sitt läger på vår strand, ingen oväns häst har druckit källorna i Götens land. Ännu ledas våra tärnor till sin brudstol af vår hand, ännu blicka nordens stjernor ner på ett sjelfständigt land: Blott hjertat är modigt och viljan är varm, vi lyfta vår arm och hämna oss blodigt. Fritt öfver oss hvälf bad' ryske och danske; vi...
Side 53 - I haft? Hvad vore äran, som till er ropar att vörda pligten — att dö för den — om hon berodde af fala hopar och deras falare hufvudmän?
Side 425 - Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner. Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små, ingen må det förtycka: det är hans största lycka. Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder?
Side 354 - Spillde en droppa af blod tyst på dess skinande blad. Glödande rosor brunno alltse'n på den älskades kinder , Rodnande ljufligt och hemskt, Gud! af det finaste blod. Snart dess källa var tömd; då bleknade åter min lilja, Slöt sin förvissnade kalk, sänkte sitt hufvud och dog — Dog, som tonen tynar å våg, som vinden i skogen, Dog, som aftonens glans slocknar på tempelkupoln.
Side 407 - Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar, och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar, och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå, och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.
Side 322 - Släkt och vänner syntes nu sig samla mangrant till ett glatt och utvalt lag. Alla önskade så högt den gamla lycka, lycka på hans hedersdag. Mormor ropte: "Far, nu väntar maten!" Fromma laget strax kring bordet står. Gubben märkte rosorna kring faten ... Lilla Göran läste fader-vår. Alla rätter ösas, skäras, styckas, gumman, fryntlig, lägger för och ler, fröjdar sig, att tårtan velat lyckas, blir så nöjd, när någon vill ha mer. Glad är dagen, tillfället betydligt, blanka silverkannan...
Side 311 - Se denna mor i huslig krets, Som vet sitt sanna kall bevaka, Fullt med den ärelust tillfreds, Att vara värdig mor och maka! Se, ordning, mildhet, treflighet Med blomster hennes fotspår hölja, Och heder, kärlek, tacksamhet Dess lefnad och dess minne följa.

Bibliografisk informasjon