Carl Snoilsky, hans lefnad och skaldskapH. Geber, 1905 - 480 sider |
Andre utgaver - Vis alle
Vanlige uttrykk og setninger
afseende behöfver besök blef blick blifva blifvit blott Carl Snoilsky Christian Winther dikter diktning diktsamling Dresden däraf död Edvard Bäckström emellertid Ernst Björck fråga gamla gifva glad glädje glöd Goethe grefve Gustaf gång går hafva Heine hjärta huru hvarje hvars hvilka hvilket hvita hyllning håll Ibsen Italien italienska bilderna Klemming kommande Kristina Sture känsla kära kärlek Lagerberg Laibach lefvande lifvet ligen lilla litteratur litterära lyckligt lyrik långt låter lämna minne Neros gyllene hus Nils Snoilsky ning offentliggjorde personliga poem poemet poesi poetiska riksdagen Runeberg Rydberg rätt samling Seligmann senare sista sjunger själf skalden skaldskap skildrar skref skrifver Snoilsky skrifvit skänka sköna Snoil sonetten Sorrento spanska Stern strofer stycke stämning sympati sång särskildt tankar tror tryck tycker tänka unge uttalanden uttryck varm verklig Viktor Rydberg vore voro våra vän vänner världen Wikblad Winthers yttrar åter äfven älskade ästetiska öfrigt öfver öfversättning
Populære avsnitt
Side 86 - Lyss Han på en hviskad bön I de gröna lunder: Herre, jag är svag och arm, Bräckt min ungdomsstyrka! Låga tankar i min barm Byggt en oren kyrka. Stärk min nötta kraft som stål! Låt mig lefva för ett mål! Herre, res "mig, höj mig! Gör mig till en man bland män; Men är jag ej ödmjuk än, Böj mig, Herre, böj mig! Ur den boja, sjelf jag smidt, Kan blott Du mig frälsa.
Side 219 - If love were what the rose is, And I were like the leaf. If I were what the words are, And love were like the tune, With double sound and single Delight our lips would mingle, With...
Side 351 - Hör i hagen gökens fjärran rop. Men jag spår att snart Mornad underbart Står en mö med styrka och behag. Snart en vår skall gry, Då hon syns i by Som en majbrud på sin bröllopsdag. Icke herrekif. Folkets eget lif Skall hon sjunga mellan fjäll och al f. Folkets egen håg Skall i diktens våg Återse och återfå sig själf.
Side 166 - I skymning af myrten och lager Flöt lugnad min lefnads ström — Nu är det längese'n dager: Det var blott en sommarnattsdröm ! Du skimrande bilders skara, Du ätt, som försvann från jord, Hur djup kan din sömn väl vara? Hvar lär jag det rätta ord? Den biltoge Mohrens like, Jag bär på en saknad tung: Mitt var fantasiens rike — Nu är jag en fallen kung!
Side 118 - J|)ag bringar drufvor, jag bringar rosor, Jag skänker i af mitt unga vin; På alla stigar, pä alla kosor Jag slår den ljudande tamburin.
Side 143 - På Via Sacra igen. Bort, bort med Sankt Petri nyckel Och multnade helgonben! På vantrons ömkliga gyckel Såg solen för länge re'n, Bort med den dumma gestalten Ifrån Trajani kolonn! Den är ej af rätta halten — En bättre vill tidens son! Ställ upp på pelarn en annan: En genius, som blickar fritt, Med flygande lockar kring pannan Och mössa af frygisk snitt!
Side 280 - I, som ej sport hur flammor härja, så hjärtan smälta ned som vax, men som försiktigt valt att bärga på nyttans teg de gyllne ax, hos eder blodets lugna vågor fällt domen över en och var, vars liv går upp i sång och lågor i allt för korta sommardar.
Side 302 - O, den som kunde skänka dikten så den enkla form, som tusenden förstå, den form som frambär kraftigt hvardagsbröd till tjänst för hunger, ej för öfverfföd!
Side 173 - ... Beschränkung läßt sich lieben, Wenn sich die Geister gar gewaltig regen; Und wie sie sich denn auch gebärden mögen, Das Werk zuletzt ist doch vollendet blieben. So möcht ich selbst in künstlichen Sonetten, In sprachgewandter Maße kühnem Stolze, Das Beste, was Gefühl mir gäbe, reimen; Nur weiß ich hier mich nicht bequem zu betten, Ich schneide sonst so gern aus ganzem Holze, Und müßte nun doch auch mitunter leimen.
Side 199 - Den som icke själf haft känning af den vurm som kallas Bibliomania, har svårt att sätta sig in i de oskyldiga njutningar den bereder, i den tröst mången däri finner mot lifvets vedermödor. Ingenting utgör ett så mystiskt samband med förgångna släkten och deras känslolif, som att andaktsfullt handtera en gammal volym, på hvilken ögon, släckta sedan århundraden, måhända en gång varit fästa med kunskapsbegärets skarpsyn, med förtjusningens eld eller sorgens tåreslöja.