Karolinerna, Volumer 1-2

Forside
Bonnier, 1905 - 2 sider
 

Hva folk mener - Skriv en omtale

Vi har ikke funnet noen omtaler på noen av de vanlige stedene.

Innhold

Del 27
146
Del 28
153
Del 29
184
Del 30
195
Del 31
198
Del 32
225
Del 33
235
Del 34
244
Del 35
255

Andre utgaver - Vis alle

Vanlige uttrykk og setninger

Populære avsnitt

Side 109 - Det börjar med, att barnet räknar kvisslorna och spikarna i golvet. Hemmet, ser du, det är något, som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land. Och utanför det landet förlora till och med luften och vattnet sin vederkvickande smak.
Side 180 - Holsteinaren gick tillbaka öfver gården och in i stallet och, stammande på målet af frossskakningar, instämde han med den andre: befaller jag i allan tid min arma själ och hvad jag har. Anamma allt i ditt förvar. — Ohahå! Ohahå! — svarade kosackerna i stormen, och det var redan sen natt. Holsteinaren tryckte sig in mellan de båda hästarna och lyssnade så länge, till dess tröttheten och sömnen böjde hans hufvud. Först mot gryningen väcktes han af buller. Han sprang ut i det fria,...
Side 250 - Ser ni, kamrater, ibland lägga vi en människa på den ena vågskålen och all vår klokenskap på den andra, men ändå märka vi, att vågen står lika stilla. Vet ni, vad det betyder? Det betyder, att hos den människan finns en droppe av den eviga rättfärdigheten, ty den droppen är tyngre än guld och bly, och vi ha inga vikter att väga den med. Må vi till järnlod omstöpa allt, vad vi mena, att den människan förbrutit, klar ligger dock den droppen på hennes panna — och vågen rör...
Side 78 - ... nedlyftes från vinden för att stilla den svåra törsten, och han, den tolvte Karl, som ingen sett smaka annat än vatten, gick från knekt till knekt med glaset, men uppmanade dem att inte taga mer än en klunk var. När slutligen inte heller den styrkedrycken längre ville läska, hämtades vin. »Det är bättre», sade han efter ännu en stunds rasande strid, »att vi som tappert folk försvara oss till sista andedraget och så bli odödliga genom vårt mod, än att giva oss åt fienden...
Side 168 - ... gosselika gestalten med de smala axlarna var densamma. Rocken var sotig och smutsig. Vecket kring den uppåtstigande öfverläppen hade blifvit djupare och en smula grinande. På näsan och ena kinden hade han frostskador, och ögonlocken voro rödkantade och svällda af långvarig förkylning, men rundt den i förtid kalnade hjässan stod det uppkammade håret som en uddig krona. Han höll skinnmössan i båda händerna och sökte dölja sin förlägenhet och blyghet bakom en stel och kylig...
Side 219 - Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: "Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!
Side 68 - ... bagardrängar, och mästerkocken fick kasta sleven på hyllan och pusta och stampa med huggvärjan vid armen. Barhuvad, rådvill, bekyttad, med blankslitna rocksömmar och bläck på fingrarna marscherade Mullern framför sina kanslister. »Se på hans majestät!» viskade han till Diiben. »Äran har blivit honom så dyrbar, att får han bara behålla henne ofläckad, kan snart ingen olycka längre bekymra honom.
Side 121 - Kora dig narrarna till sin, och kan du dock ännu en gång resa dig och samla omkring dig de kloka och sanningsvittnena och de ståndaktiga, de i medgången ödmjuka, i olyckan stolta - då har du bestått profvet. Då förblir du en kämpe af Gudi ännu som minne och skugga.
Side 261 - Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd — så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elvte.
Side 195 - Långsamt, år för år, dag för dag skulle våra barn ooh barnbarn ha mäklat och förödmjukats och afträdt provins efter provins. Det skulle aldrig ha fått lugn och dock aldrig någon heder. Ett lumpet skådespel att se ett bundet lejon, från hvilket blodet sakta tappas af i små fingerborgar. Så vill jag då hellre med ens se lågan i skyn och en man framför oss! När befallde han oss att offra mer än han själf offrat? Har han inte hungrat, har han icke frusit, och nu breder sig öfver...

Bibliografisk informasjon